Stolt

Jag sover för lite, äter för mycket, dricker för ofta och tränar för sällan. 2018 har så här långt varit ganska dåligt och jag har svårt att motivera mig och känna någon typ av tillfredsställelse. Men jag tycker inte synd om mig själv om du nu trodde det. Jag konstaterar bara att liver är som det är. Ibland upp och ibland ner. Man får ta det onda med det goda och göra sitt bästa för att balansen i slutändan ska väga över till det sistnämnda.


Med detta som bakgrund kan jag stolt meddela att min bror för ett par dagar sedan plockade hem en silvermedalj från svenska mästerskapen i bänkpress. Jag skriver stolt dels för att jag är det men också för att det behövs. Vi borde uttrycka vår stolthet oftare. Jag är naiv nog att tro att vi alla skulle må och funka bättre om de i vår närhet lite oftare kunde säga just det. Gudarna ska veta att jag (och mina syskon) inte direkt är bortskämda med sådant och det har under stundom satt sina spår och krävt en hel del av oss. Om vi kunde vara lite frikostigare med vår stolthet och kanske inte bara vara egoistiska i det utan låta oss genuint glädjas åt andras framgångar tror jag vi alla skulle lyckas bättre i stort. Det är förstås bara vad jag tror och vad vet jag?


Värt att tänka på är att det inte behöver ske en massa stordåd för att vi ska kunna vara stolta över andra. Det är inte först och främst det att min bror kommit på prispallen i SM som gör mig stolt. Det är det faktum att han uppfyllt en av sina drömmar som är saken. Hade hanns dröm varit att tälja 300 barkbåtar skulle jag vara lika stolt över det, för handen på hjärtat, hur många av oss uppnår några av våra drömmar… Hur många är det som över huvudtaget försöker? De flesta rättar in sig i leden och följer strömmen. Låter trender och ledare bestämma vad de ska tycka och blir sura följare snabba till hat och småsinthet.


Att vi så sällan är stolta över andras framgångar och företräden kanske kommer av ett mera eller mindre allmänt inneboende mindervärdeskomplex. Många verkar tro att de blir förminskade och sämre än andra om de visar sig stolta över andras lycka. Andra tycks lida svårt under Jantelagens tunga skugga. Vilket som, så tror jag detta leder till typiskt nättrollande och en hel massa onödigt skitsnack och ett ökat mindervärdeskomplex. Andra, å andra sidan tror att stolthet är synonymt med skryt men så är det naturligtvis inte. Visst kan stolthet gå över styr och bli rent och skärt skryt men då är det oftast falskt redan från början. Då är stolthet mera av en social funktion, ett löst och ytligt försök att knyta ann till och rida snålsjuts på någon annan. Det tror jag också är farligt då det skapar en hel massa negativ opportunism och falskhet. Att vara stolt över de saker som leder till ovillkorlig lycka tror jag är det riktiga. Men som sagt va, det är förstås bara vad jag tror och vad vet jag?


Och dagens kodord är Super!

Bänkpress

I maj kommer min bror att tävla i Bänkpress VM. Det i sig kanske inte framstår som så märkvärdigt men det tycker jag att det är. Hur många VM har exempelvis Du bakom dig? Just det, bara det att ta sig dit är en bedrift i sig. Än mera anmärkningsvärt är att min bror har gjort det helt själv. Hade han följt gängse normer och tillvägagångssätt så hade han säker varit med i VM långt mycket tidigare men så är inte fallet.


Min bror har mycket stoiskt gått sin egen väg, gjort sin egen grej och genom en hård och lång Trial-and-error period lärt sig själv allt vad man behöver veta för att kunna ta sig till den nivån han nu har tagit sig till. Med andra ord har han tagit den hårda vägen till kunskap och kompetens och aldrig åkt snålskjuts på någon annan. För mig är detta liktydigt med ambition och kunnande, Reellt kunnande. Man skulle utan omsvep kunna säga att han nu har blivit ett svartbälte i bänkpress.


Det är med illa dold stolthet jag nu tillönskar honom all tävlingslycka och oavsett placering och resultat så har han vunnit långt mycket mera än många andra ens kommer i närheten av, jag menar när deltog eller ens blev du och jag uttagen till att representera vårt land för något?


Och dagens kodord är Imponerad!

Liemannen igen

Liemannen fortsätter sina besök. Vilt svingandes sin lie. Tur man är snabb, vältränad och obesegrad. Hanns svarta vapen missar, tur det för jag har inte tid för sådana meningslösa banaliteter.

Litteratur & Musik…

Jag gillar böcker. Tycker att de är vackra, intressanta och bra källor till nya kunskaper så jag gillar litteratur, inte lika mycket som film men ändå så pass mycket att jag kan säga att jag älskar det. Bra litteratur är för mig inte knutet till genre eller ytterligheter som facklitteratur, poesi eller prosa. Skönlitterärt eller inte, en bok som får mig själv att vilja skriva är en god bok. Jag försöker att läsa så mycket jag kan och hinner med. Läsandet går som så mycket annat i perioder där en tid av massiv läsning följs av en tid där texterna och böckerna lyser med sin frånvaro. Läsandet färgas också av humöret. Nedstämdhet brukar jag bota med poesi och upprymdhet med prosa. Kunskapsinsamlandet förklarar kanske sig själv? Allt fluktuerar liksom årstider och de dagliga vädervariationerna i detta land. Jag gillar att lyssna på musik medan jag läser. Detta för att det ofta lyfter läsandet till en ny högre nivå men också för att jag älskar musik.


Jag älskar att lyssna på och skapa musik. Musik ligger för mig nära film så dessa följer varandra på ett för mig positiv vis. Jag gillar och intresserar mig för nästan all typ av musik även om Bluegrass och dansbandsmusik kanske inte står så högt i kurs hos mig. Den typ av musik som jag tveklöst gillar mest är instrumentalmusik. Instrumentalmusik, gärna Jazz, Fusion och Electonica, är känslodrivet. Vad jag menar är att konotationerna kring vad man känner för musikstycket i fråga är vida större än denotationerna. Det omvända tycks gälla när det kommer till icke instrumental musik. 


När någon sjunger ”Uh Baby I Love You” så blir betydelsen och dess möjliga variationer ganska grovhugget och förbestämt. Med undantag för positivt och negativt så kan en sjungen eller rappad text inte betyda så mycket mera än just det som den säger oavsett vilken kontext den framförs i. Ett instrumentalt stycke däremot kan vara och betyda så mycket mera. “Palm Grease” från albumet “Thrust” med Herbie Hancock kan exempelvis betyda en sak på morgonen då den ger energi och en helt annan på kvällen då den hjälper till att skapa en skön avslappnad atmosfär. Det kan vara en kärleksförklaring lika väl som ett aggressivt elakt angrep och allt däremellan utifrån kontext, humör och önskan. 


En text betyder bara en sak men ett ljud kan betyda så mycket mera beroende på vad man vill och känner. Instrumentalmusik är fritt och öppet, experimenterande, sökande och positivt, det gillar jag. Missförstå mig inte nu, icke instrumental musik är också bra, jag älskar den också men det är lite mera som en lyktstolpe. Måhända ståtligt reslig och upplyst men bara över en lite specifik yta. Instrumentalmusiken är mera som Barbapappa, genomgod och förmögen att förvandla sig till vad helst som kan tänkas behövas. Därför älskar ja musik, och framför allt då instrumentalmusik… och ska vi vara petiga så får den gärna vara från de första gyllene åren av 1970-talet…


Och dagens kodord är Ännu mera av livet goda!


Film…

Att jag gillar film kan man utan tvekan säga. Jag ser på film (i en eller annan form) varje dag. Jag pratar om film, läser om film, skriver om film och har till och med skuldsatt mig hos Centrala Studiestödsnämnden för att akademiskt kunna studera film och filmvetenskap. Jag är filmvetare. Mitt yrke är film och jag tröttnar aldrig. Det kanske är just därför det är så viktigt för mig, det tröttar aldrig ut mig, källa sinar inte. Det finns så ofantligt mycket film, olika genrer, kategorier och grepp att det knappast räcker med en livstid för att hålla koll på allt.


Film är för mig det ultimata konstverket. Det innefattar så mycket. Där en tavla “bara” är en bild är en film en massiv serie bilder. Bilder som ackompanjeras av ljud och musik, rörelse, djup, skådespeleri, teater, känslor, ljus, färg, form, fakta och information. Film är skulpturalt, intellektuellt utmanande och bildande. Film är skoj men också ett veritabelt spektrum av olika känslor och humörlägen. Film, i motsatts till teater är övertygande (se exempelvis Lars von Triers Dancer in the dark (2000) eller Nymphomaniac (2013), oavsett om du gillar filmerna eller inte så kommer dessa obönhörligen att engagera dig emotionellt). Film kan vara avskalad dokumentär eller avancerat artificiellt genererad eller vad som helst där emellan. Den är gränslös och det gillar jag.


Inom teatern pratar man om publikkontakt och en feedbackloop som där kan genereras. Detta är naturligtvis sant, unikt för teatern och mycket viktigt. Lika sant är att denna loop inta alltid uppstår. Film å andra sidan tycks i det närmaste alltid lyckas leverera en sådan och engagera sin publik trotts att ingen egentligen är fysiskt närvarande i filmprojektionen. Man kan helt enkelt inte värja sig mot filmens grepp. Teatern står och faller med skådespelarens talang. Filmen har så ofantligt mycket mer att ta till och erbjuda. Missförstå mig inte nu, teater är guld. Ska vi dock ta ställning för något så är mitt val utan en sekund av tvekan film.


Film är demokratisk på så sätt att även det minsta av filmteam är en större samverkande grupp. Ett filmteam i dag kan bestå av flera hundra individer. Film distribueras av många, finns på många olika plattformar och ses av nästan alla. Film är en ekonomi för många. Faktum är att film tillhör en av de allra största ekonomierna och överskuggas i stort bara av krigs-, spel-, narkotika- och sexindustrin.  Film är demokratiskt för att så många är inblandade och påverkar och för att den ger en sådan ofantlig valfrihet. Konstnären som i all sin genialitet målar tavlor är oftast ensam i sin studio. Hanns eller hennes alster ses av få, ägs av ännu färre och sprids av i stort sätt ingen. Författaren, skulptören, konsthantverkaren och så vidare är alla egenförverkligande och smala i sin tillgänglighet. Det är inget fel i sig med det är heller inte demokratiskt.


Musik är kanske det som ligger närmast film i sin utformning. Musik är rytm, timing och känsla precis som film. Musik kan också produceras av en grupp människor, även om de flesta verk skapas av en eller två individer, för att sedan spridas till en bred allmänhet. Skillnaden mellan musik och film är att film innefattar allt vad musiken har men erbjuder utöver det ännu mycket mera. Därför älskar jag film.


Film är en samhällsomvälvare och en blidare. Få pedagogiska medel kan så snabbt ändra attityder och inställningar hos en bred skara som film kan. Därför älskar jag film.


Så vilka är då mina personliga favoritfilmer?


Det enkla svaret här är: Alla! Generellt finns det inga dåliga filmer. Däremot kan olika filmer i varierande grad lyckas eller misslyckas i sina uttryck. En “dålig” film kan fortfarande erbjuda en uppsjö av positiva intryck och upplevelser. Film är ju ett multikonstverk. Dålig handling, men lysande cinematografi. Usel historia men ett storartat skådespel. Ljud, Ljus, iscensättning, skådespeleri, kostym, klippning, story, plot, diegetiska så väl som icke diegetiska aspekter, regi och narrativa grepp, detaljer och helheten allt detta är möjligheter inom filmen. Det är därför jag gillar, eller snarare älskar film. Men måste jag nu ändå klämma fram ett fåtal favoriter så torde mina top fem (utan inbördes rangordning) bli:


Gå och se (Idi i smotri, Elim Klimov 1985)

Guds stad (Cidade de Deus, Fernando Meirelles 2002)

The strange colour of your body´s tears (L’étrange couleur des larmas de ton corps), Hélène Cattet, Bruno Forzani 2013)

Eternal sunshine of the spotless mind (Michel Gondry 2004)

Manhattan (Woody Allen 1979)


Men det finns som sagt så oändligt mycket mera. För en mera rättvis bedömning kanske man skulle göra separata listor utifrån olika genrer, tidsepoker, nationer och så vidare. På tal om genrer… Två av de största genrerna är “Action” och “Drama”. Det lustiga här är att ordet Action är engelska och betyder (i runda slängar) handling/agerande. Drama å andra sidan kommer från grekiskan och betyder också handling/agerande… Lustigt men så är det. Trotts att de två termerna betyder samma sak är konotationer runt dessa, precis som den typiska publik som föredrar respektive genre, vanligen väldigt olika. Det är denna tredimensionella natur runt film som också tilltalar mig.


Så när vi ändå är inne på ämnet… 3D, hur ser jag på 3D?


3D, när det görs rätt är suveränt. Det adderar till en redan fantastisk struktur och det berättar mera och på ett nytt sätt. Problemet är att det alldeles för sällan görs just rätt och när det görs fel kan det bli katastrof. Film handlar om att skapa och bevara en illusion och det är här dålig 3D kommer fram. En film där datagenererade element blandas med riktigt levande agerande kan i vanlig 2D verka fullt övertygande men i 3D plötsligt framstå som knappt mer än vackra kulisser. Den ofta använda högre bildhastigheten erbjuder i 3D (enkelt sett) en möjlighet att projicera dubbla antal bilder varvid bildupplösningen blir väldigt hög. Detta i sig är bra men det kräver ljus och bildens nu så upplysta och skarpa framträdande gör så att de olika elementen separerar från varandra på ett ofördelaktigt vis. Filmens annars så fantastiska ljus blir nu mera som en hård tv-videoprojicering från 70-talets BBC. Bilden går från en koherent helhet till att framstå som ett green-screen filmat Dr Who avsnitt a´la 1979. Det stör mig och bryter illusionen.


Den andra invändningen jag har är att när man ser 3D så mattas blicken snabbt. Vi vänjer oss fort helt enkelt så effekten blir väldigt liten. Detta tar så lite som 10-20 minuter för denna tillvänjning att komma till stånd. Det vet filmskaparen så för att hålla 3Dn vid liv måste dramaturgin styras upp kring dessa brytpunkter snarare än de mera traditionella dramaturgiska och narrativa punkterna med anslag, upptrappning, point of no return, klimax, resolution och avklingande. Det ändrar dramaturgin fundamentalt och kan göra filmen tämligen vulgär. Med det sagt så vill jag återigen påpeka att när 3D görs rätt är det, på ren svenska, förbannat bra!


Ja som Du förstår så kan jag fortsätta att tjabla om film i all oändlighet. Detta är något som ligger mig varmt om hjärtat och jag har mycket att säga om saken men jag ska här försöka runda av det hela och inte bli för långrandig.


Film har givit mig så mycket. Jag är autodidakt på flera områden och för samtliga dessa har film och rörlig bild varit avgörande. Jag lever av film. Nej jag inte bara lever, jag lever gott och fritt tack vare film. Inte så att jag är miljonär eller har mera pengar än gemene man, snarare tvärt om. Det är ett gott liv för att jag tror jag gör något bra för flera än mig själv och jag njuter av processen (även om den stundtals kan vara lemlästande stressfull) och jag uppskattar de unika möjligheter det ger för mig och min familj att leva som vi faktiskt vill. Jag älskar film för att den är och ger så mycket…



Och dagens kodord är Livets goda

Äldre inlägg